Varje fotsteg över papperets lösa sidor är en påminnelse om tid som spillts, men ännu kanske väntar på att förstås.
Golvet andas en tyst rytm – en dans av skuggor och minnen som aldrig riktigt satt sig till ro.
Böckernas ryggar tystnar inte, de bär en doft av gamla förhoppningar som aldrig hunnit läsas till slut.
Vissa ting går sönder utan ett ljud, och kvar blir ett spöklikt eko av det som en gång var helt.
Ljuset bär på en hemlighet: en väg ut eller in, där gränserna mellan nu och då suddas ut.
Bakom varje bokrygg och varje dammkorn gömmer sig en berättelse, redo att vakna vid minsta beröring.
I stenens uthuggna blick ryms år av tyst betraktande. Kanske är det just där man hör husets egna hjärtslag.
Sidorna förblir uppslagna som en port. Men in till vad? Kanske en dröm vi inte minns att vi hade.
Medan tangenterna ruvar på tyst musik, nuddar vi vid husets själ och vet inte om det är vår egen puls vi hör.
Ett stilla vemod dröjer kvar. Varje rad läser oss lika mycket som vi läser den.
En stilla andning av hemligheter fyller rummet och låter dag och dröm glida in i varandra. I tystnadens rand uppstår en närvaro som suddar ut gränsen mellan det vi tror oss veta och det vi bara anar. Här blir verkligheten lika skör som en viskning, och det overkliga tar form i samma andetag.
